Spelning på Rival i Stockholm, 2/12 2006
Postad 00:53 3/12 2006 av Fredrike Lantz. Kategorier: Live, Recension

Adolphson och Falk har kvar sina fans. Medelåldern var hög på det fullpackade Rival (ca 700 platser), och mot slutet var det nästan så man undrade om huset verkligen skulle hålla för jublet.

Rival var alltså fullt när herrarna Adolphson, Falk & Marcks (som numera faktiskt får anses som en del av trio snarare än en gästspelare till en duo) klev på scenen. Konserten inleddes, inte helt förvånande, med "Vidare" och publiken (som glatt tog med sig sina öl och whiskyglas in i salongen; jag undrar om man får det) var väluppfostrad och nykter.

Under låt nummer sju, "Någon" (från skivan "I nattens lugn"), verkade som om ölen kickade in. Arrangemanget var enormt bra, låtvalet oväntat och dessutom var det den första låten med lite upptempo. Den väluppfostrade och nyktra publiken blev plötsligt ett jublande, visslande och stampande hav, och sen gick inte stämningen ner förrän låt nummer fjorton, "Våga igen" (från "Det svåra valet") - återigen en oväntat låtval och trots att den var skärande vacker i akustisk tappning kändes det som om den hamnade i fel kontext. Men vid det här laget var publiken så uppspelt att herrarna på scenen hade kunnat stå och läsa högt ur telefonkatalogen och fått jubel till svar.

Och allvarligt talat: låt nummer femton tog igen precis allt vad "Våga igen" hade tappat i tempo. Det var nämligen "Nu lever jag igen" som dammades av och temperaturen och tempot tävlade i vilket som kunde stiga mest. Nu jublade publiken öronbedövande. Och med all rätt! Jag såg trion på Mondo i november förra året, och de var tighta redan då - nu märks det verkligen att de har plockat upp spelandet igen; de är hejdlöst samspelta.

Gästmusikanterna Joakim Wendel (violin), Hans Loelv (dragspel, piano), Michael Blair (slagverk) och Patrik Skogh (trumpet) gjorde på det hela taget schyssta insatser, även om de kändes lite onödigt mycket improv stundtals. Michael Blair var den som jobbade mest med musiken, och Hans Loelv var den som jobbar hårdast. :-)

En enda låt från "454" fick vara med: singeln "Färd i ett regn". Och det är inte det sämsta - det är den bästa från den skivan, och den gör sig utmärkt akustiskt.

Framåt slutet av spelningen var det helt omöjligt att inte digga och sjunga med. Efter inropen (som inte var inrop i egentlig mening eftersom bandet aldrig gick ut från scenen - "Vi är för lata för att gå ut och komma in igen", sa Anders) fortsatte jublet och ville aldrig sluta, trots extranummer efter extranummer. Till slut stod hela salongen upp och jublade efter sista låten (en slags gungande countryversion av fantastiska "Bärande våg" från "Med rymden i blodet"), och slutligen, efter att Tomas talat om för oss att det bara fanns två alternativ om vi ville höra mer: åka till Grängesberg i nästa vecka eller köpa skivan, lugnade vi ner och och troppade ut.

Konserten filmades, och enligt hittills obekräftade uppgifter planeras ett DVD-släpp inom några månader. Vi återkommer om det.

Det finns fortfarande chans att se den här fantastiska konserten på följande platser: Grängesberg (8/12), Västerås (10/12) och Gävle (16/12). Ska du bara ta ett enda break från julstressen i år så är det här ett lämpligt!

Bäst: "Någon" och "Utanför" - oemotståndliga versioner som visar att de håller alldeles utmärkt utan synthar
Sämst: Publik som gastar låtönskningar - killarna på scenen är väl för fasen inga jukeboxar?
Mest oväntade låtar: "Fångad som ett djur", en Elvistribut från "I nattens lugn", "Metrosynth" ("Den kortaste låt vi skrivit - den är 29 sekunder") och "Tyngdlös" från "Över tid rum"
Störst skratt: Finsk, ölpimplande dam i publiken svarar hojtande på Tomas "... eller så kan ni köpa vår skiva efteråt när vi bytt skjorta" med "får jag söpa din sorta?".
Säkra kortet: "Mer jul". Konsert i december. Do the math.
Fråga: Vad hade Hans Loelv druckit, och kan man få smaka?

Det går inte att kommentera den här artikeln.