Över tid och rum - från Sex Pistols till Adolphson & Falk
Postad 18:26 2/3 2011 av Henrik Lans / Anna Gummerus. Kategorier: Siteinfo

Hon har funnits bakom kulisserna ett bra tag, och hennes namn har synts här på siten då och då. Nu tar Anna Gummerus steget från hangaround till fullvärdig medlem och skribent på www.adolphson-falk.com - och här är hennes egen berättelse! Välkommen, Anna!

Jag har aldrig varit ett fan av Adolphson & Falk. När jag var liten på 80-talet lyssnade jag mest på Duran Duran och Culture Club för att senare gå över till hårdrockens värld där Kiss och Mötley Crüe blev mina nya hjältar. När jag var 15 år köpte jag Sex Pistols skiva Never Mind the Bollocks på dåvarande Skivhuset i Stockholm (på vinyl givetvis, det här var ju före cd-skivans intåg) och blev totalt såld. Efter det var jag punken trogen i cirka fyra år (även om jag i hemlighet tyckte att Niklas Strömstedts hitlåt Om var något av det bästa jag hört...). Adolphson & Falk var inte ett band jag någonsin reflekterade över, varken i min barndom, ungdom eller i vuxen ålder. Jag visste ju att de fanns, men det var allt. Mina föräldrar (som tyvärr avled -99 och -06) lyssnade mest på Dan Andersson-tolkningar (ja, jag är uppväxt i Dalarnas finnmarker), Alf Hambe och klassisk musik samt någon enstaka gång Beatles, Bob Dylan och Joan Baez.

År 2006 träffade jag min man, Henrik, som ligger bakom den här siten. I början brydde jag mig inte så mycket om hans (i mitt tycke) hysteriska A&F-intresse, hans samlande på promoskivor, signerade skivor och skivor i färgad vinyl – för att inte tala om ett gammalt kassettband från Slitz med EN låt av de båda herrarna på. Jag har själv samlarmanier i perioder (jag samlar exempelvis på filmer med Al Pacino) men jag har aldrig gått så långt som att ideellt göra en stor site med information, bilder och filmer om något av mina intressen. I början brydde jag mig alltså inte så mycket om detta intresse hos min man utan lät honom vara samtidigt som jag diskret skakade på huvudet när han visade sina nya fynd från Tradera. Nåväl. Till slut blev jag förstås medsläpad på en konsert, och tyckte till min förvåning att låtarna var riktigt bra. Nästa gång behövdes ingen större övertalning och jag tyckte även denna gång att låtarna var riktigt, ja, faktiskt RIKTIGT bra. Eftersom jag är gammal journalist hjälpte jag till att skriva några texter på siten, bl a Tomas och Anders biografier och tyckte att det var riktigt roligt.

Konserten i Göteborg var min tredje A&F-konsert och jag hade liksom Henrik (i egenskap av hans fru, antar jag) förmånen att få ett backstagepass vilket gjorde att jag fick hänga i logen med bandet (någon loge hade jag då inte hängt i sen jag var 17 år, dvs för 20 år sedan, och då var det ett välkänt svenskt punkband det handlade om – jag kan säga att det gick betydligt lugnare till i logen hos A&F än hos punkbandet). Jag frågade Tomas och Anders 10 minuter innan de skulle upp på scenen om de var nervösa, men det var de inte. ”Lite taggade bara.” Jag erbjöd mig att sminka herrarna lite med åtminstone lite puder men fick beskedet att de slutade med sådant för många år sedan (nästa gång kommer jag dock inte att ge mig så lätt!).

På själva konserten hade jag i uppdrag att plåta så mycket som möjligt med min lilla Nikon S3000. Jag insåg rätt snabbt att jag måste fram till scenkanten eftersom jag är under 1,60 lång, så jag armbågade mig fram och försökte att inte spilla ut folks öl (om jag knuffade just dig ber jag om ursäkt). Väl framme vid scenkanten var jag så fokuserad på att plåta att jag inte riktigt hann lyssna på själva låtarna. Jag minns hur de lät och att det lät bra, men inte mer än så. Dock blev jag efter en halvtimmes plåtande ur olika vinklar nöjd och gick och ställde mig i baren istället med en Kilkenny. Och trots att det bråkades lite bredvid mig, trots att jag blev raggad på av fyra fyllon och trots att jag frös och var röksugen (min tändare hade tagit slut) lyckades jag faktiskt höra slutet av konserten, och vid vissa tillfällen fick jag tårar i ögonen bara för att det var så bra. Jag är ingen A&F-nörd så jag har inte titlar i minnet (men jag hade en blå klänning och blått nagellack under konserten som ett lite hommage, så vissa titlar minns jag, ha ha), men vad jag vet idag är att jag förmodligen kommer att bli om än inte lika besatt som Henrik så definitivt fortsätta som A&F-följeslagare. Jag har nyligen köpt en nygammal iPod nano för att få plats med 16 GB istället för 8 GB och jag har redan bestämt vad jag ska lägga in för band först av alla. Kanske har jag blivit gammal. Kanske har Henrik vunnit kriget om vad som är bäst – synth/pop eller punk. Men för mig har Adolphson & Falk numera blivit ett band att räkna med. De är inte längre två gubbar vars musik överlevt sig själv. Jag och Henrik har dessutom planer inför framtiden som vi inte kan avslöja än, men om någon av dem blir verklighet kommer ni fans att bli överlyckliga. Det garanterar jag. Och förresten, det finns egentligen inget hinder för att kombinera Blinkar blå med Anarchy in the UK på sin iPod. Tonåring har jag ju trots allt inte varit på snart 20 år...

Skriv ny kommentar
Namn:
Websida: (ej obligatoriskt)
Epost: (kommer ej visas)
Kommentar:
När du skriver en kommentar här, kom ihåg att den inte går direkt till
Adolphson & Falk och deras vänner, utan att den sparas här på sidan.
Även om vi vet att de är här och läser lite då och då så finns det ingen garanti för att de ser den.

OBS: När du skriver en kommentar sparar vi ditt namn, din epostadress och
din IP-adress i vår databas. Det gör vi endast för internt bruk, och vi kommer aldrig att
lämna ut dina adresser till någon annan utan åklagarbeslut.

Det finns inga kommentarer till artikeln